spaceout

Dear mom...

Det tog mig mer än ett år, men.. nu är jag redo.

Det är så sällan man faktiskt pratar med någon. Pratar på riktigt, om riktiga saker, med någon som faktiskt förstår. Varje dag går vi runt och har meningslösa konversationer och ställer frågor vi redan vet svaret på. Bara för att det är så man gör. 
Idag pratade vi om dig, om när allting verkligen gick åt helvete och förstördes till den punkten det inte längre kan fixas. Jag berättade för Annelie om brevet. Ända sen den gången har jag inte kunnat läsa det, men jag tror jag kommer göra det ikväll. För här sitter jag på tåget hem från Göteborg, med en väl igenkänd klump i halsen och tårar som trycker i ögonvrån. Ikväll blev jag påmind om att jag älskar Annelie. Vi är så duktiga på att bygga upp murar och genom det låta oss själva tro att vi inte längre bryr oss, men jag var och är fortfarande sårad över hur hon bara kunde sluta bry sig om mig. Om lilla skitungen som alltid sett upp så till henne, behövt henne, älskat henne. Emma fick istället den platsen och hon behövde den mer än jag, så jag hjälpte med vad jag kunde att få ihop dem mer så att hon kanske kunde få må bättre så som jag mådde bättre av Annelie när det var jag som var dålig. Jag förstod bara inte att det skulle betyda att jag inte längre skulle få plats, att vår relation skulle ändras helt och att jag istället skulle bli personen alla tar shots på i familjen. 
Men det var okej, för Emma behövde det mer än jag. 

Ikväll har jag spenderat tid med Annelie och Ivan själva, utan alla roller vi får och själv sätter på oss när vi ses hela familjen. Ikväll pratade vi faktiskt, och jag fick se den systern jag var så nära med innan igen. Och lika mycket som det var skönt gjorde det ont, en viss lättnad om att hon var kvar men samtidigt en tyngd i att veta hur mycket det fortfarande spelar roll. Jag såg Ivan också. Och jag gillar honom väldigt mycket. Jag trodde aldrig jag skulle säga det till dem, men rätt som det var hade jag berättat hur orolig jag är för Linda. Och det tog oss vidare in på alla möjliga familjeerfarenheter, som jag denna gången inte läste upp som per automatik - för Annelie är ju på insidan. Helt plötsligt hade jag börjat berätta vad som faktiskt hände när du kastade ut mig, sanningen som jag inte delade med någon i familjen när jag levde den, för att dem inte skulle kunna peka sina felriktade fingrar mot mig. Fingrar du glatt böjde. Och för att jag inte orkade. Du gjorde mig så trött. Men jag har inte pratat om det på så länge, inte så här. Och när jag väl gör det sviker min röst mig, och jag börjar känna. Sådär på riktigt, som man inte gör varje dag. Men jag fortsatte tills jag hade berättat.
Så jag ska ge det ett försök nu att läsa igenom vad jag en gång skrev, och försöka fortsätta där det tog slut när du avbröt mig. 
___

Några dagar efter du skrivit på facebook att jag hade två veckor på mig att packa ihop och flytta började jag skriva ett brev. Ett brev jag aldrig tänkt du ska få läsa. Detta är långt ifrån det värsta du gjort mot mig, men det var det sista jag skulle låta dig göra. Min mening var att tillåta mig själv tänka alla tankar om dig som jag ignorerat för att kunna skydda dig, att försöka samla och bearbeta tjugo års känslor som jag levt större delen till att tro att de är normala. Första och sista gången liksom, jag orkade ändå inte mer. 


8 Februari 2016 - A letter to mom

Jag vet att där finns många fula ord, ihoptryckta känslor och välbetänkta, formulerade meningar precis under ytan på min bleka hud. 

Det är en konstig känsla att försöka förklara för någon. Ibland kan jag nästan svära på att den här känslo-tsunamin existerar på riktigt inuti mig och inte bara i min hjärna. Jag känner den på avstånd några sekunder innan den slår till, men det finns ingenstans att springa eller gömma sig på. Ljuden från vad dem kallar verkligheten blir plötsligt låga och ersätts med ett slags hånfullt muller. Sen slår den till med full styrka och försöka dränka mig i allt jag jobbat så hårt med att tysta. Den river, sliter och skär i mitt yttre och mitt inre tills jag inte orkar kämpa emot mer och kryper ihop i den grå lilla hålan djupt där inne, den jag kallade för hem när jag var deprimerad. För det var jag, mamma. Hur ogärna du än vill inse det.

Sen sätts ljudet på igen. Men nu är verkligheten från inuti hålan istället, trots att jag når ut till både mun, ögon och händer därifrån. 

Det är när den tog över mig som jag brukade få en ångestattack förut, det är därför jag sällan minns vad jag sagt, skrikit eller gjort. Men nu är det nästan som om att jag kan tämja den. Eller, jag kan åtminstone stå och prata om hur fint väder det är ute samtidigt som jag drunknar. 

Jag är inte längre frustrerad över alla fel du gjort mot mig, jag vill inte ha en ursäkt. Att ha växt upp med dig och allt som hör till har format mig till den jag är, mer än någonting annat i min uppväxt. Jag tänker inte tacka dig för det, för det är inte din förtjänst. Det är på grund av dig. Men jag är tacksam för det nu, i allafall. 

De första åren såg jag inte igenom dig, jag tyckte du var absolut bäst. Jag blev lik dig på många sätt.. Vi var båda två styrda av vårt ego, helt och hållet beroende på vad omvärlden tyckte om oss för att kunna må bra. Vi är båda socialt smarta, och har lätt att manipulera människorna omkring oss till att tycka om oss på det sättet vi vill att dem ska. Till att se upp på oss, bli fascinerade av oss. 

Jag levde i samma bubbla som du väldigt länge.. 

Jag är inte riktigt säker på hur eller varför jag alltid varit så medveten, ingen annan i familjen eller min omgivning var det. Men det var väl också en del av varför du var en trygghet för mig. Du bekräftade att jag kunde se och känna på ett helt annat sätt, utan att själv någonsin riktigt förstå det. Men du litade så fullständigt på mig, som om att jag vore sänd av någon annan förklädd som ditt barn. Jag minns hur jag hörde när du pratade med gudmor på telefon, om hur speciell jag var. Hur jag kunde säga saker som du inte hört ens någon annan vuxen säga. Jag blev din vän mer än jag var din dotter. Jag var den som höll dig när du grät, jag var den som försvarade dig. Du gjorde fortfarande mamma grejer, och du var bäst i världen på att pyssla om mig och skämma bort mig. Men allt det var innan jag kom på att det var för din egna vinning, att de egentligen bara var för att du skulle få lov att känna dig behövd. För när jag behöver dig på riktigt, ja då kastar du ut mig på gatan, matar mig med lögner och vrider situationen så att jag är den som ska känna skuld och skam. 
___ 

Det var allt jag hann skriva. Sen började du ta dig in i mitt huvud och stampa på alla knappar jag hade tills jag exploderade.  

Jag kunde inte ens dansa den perioden. Bröt ihop mitt under en klass i skolan och åkte hem till Sverige, låste in mig på mitt rum och började ta ner bilder från väggen, en efter en. Jag förlorade mig själv helt i minnen och tankar och hann plocka ner rätt mycket under de timmarna. Jag satt i mitten på golvet med lådor och saker överallt när du kom hem. Och så blev du skitarg. Tyckte jag var så dramatisk som satt där och glodde. 

Om det är något jag har erfarenhet av så är det att packa ner mitt liv. Jag har gjort det sen jag var fyra år gammal och kastades mellan mamma och pappa, för att sen följa med mamma på alla hennes nya karriärval och break-ups osv till sex nya "hem". Att studsa mellan mamma och pappa, nya syskon och nya halvföräldrar var inte alltid min favoritsyssla. Jag minns hur jag i vissa perioder började packa ned prydnadsgrejer för att försöka hinna bygga upp någon slags hemkänsla under veckan. I slutet struntade jag till och med att packa upp min väska överhuvudtaget. Kläderna bodde ändå där oftare än i mina garderober. Men att flytta på riktigt, det tar tid.. Två veckor att packa ihop mitt liv och hitta någonstans att bo samt förvara alla mina grejer är inte tillräckligt med tid, så dramatisk eller inte så behövde jag skolka för att få allt att gå ihop. Och det var då jag började skriva. Utan dansen som utlopp så blev det alldeles för mycket för mig, så jag ville sammanfatta allt jag hade att säga om dig från när jag var liten tills nu. Du hade redan flyttat ut men kom ständigt hem till det tomma skalet jag och Gustav bodde i, för att ditt EGO inte kan ta att jag var stressad och mådde dåligt. Och det är det som gör mig mest ledsen, att det inte ens är själva skuldkänslan eller kärleken för mig som plågade, utan de var att du var orolig du inte skulle bli sedd som en bra mamma. Jag svarade artigt och formellt på frågor, men var annars tyst. Och det gjorde dig så löjligt frustrerad. Du hittade på problem och diskussioner med uppenbara svar och for förbi mitt rum fram och tillbaka och pep irriterat om allt du kunde komma på, tills du inte kunde ta det mer. En dag stod vi och packade och du var på mig konstant med att jag skulle berätta varför och vad de är jag känner. Och jag sa bara att jag inte orkar nu, jag hade inte ens fått rätt på det själv i mitt egna huvud. Jag sa att du inte hade någon rätt till mina känslor, och att jag inte var oartig. Du fick bara lov att acceptera att jag inte ville prata om det. Men det gjorde du såklart inte, så efter du slängt i ett par dörrar och en massa spring, stress och tjat fick jag nog. Jag har aldrig för stått up emot någon av mina föräldrar, och efteråt kändes de bara.. konstigt. Jag vet knappt ens vad jag fick sagt och inte, men efter det lämnade jag brevet bakom mig. Vad var poängen?.. 

Jag var inte redo att ha den konversationen då. Jag hade 20 års ord och tankar att begrunda, jag var inte redo. Men du tog det ifrån mig. Du slet loss dörren som höll det på plats i mitt huvud, men allt är blankt nu och jag vet inte vad som kom ut och vad som stannade kvar. Du fick ditt closure men jag fick inte mitt. Jag lämnades kvar utan ord att säga men med lika mycket känslor som förut. Den diskussionen var bara för dig, precis som vanligt. Vem är du att ta ifrån mig rätten att vara frustrerad? Vem är du att tvinga dig in i någons hjärna och såra för din egen vinnings skull? VEM ÄR DU som kallar dig själv bra mamma? Så totalt blind för hur verkligheten är på så många olika sätt. Bekräftar dig själv genom människor som du kan manipulera. Du måste veta det. Du måste veta det någonstans. HUR kan du fortsätta låtsas? Du har förlorat ditt sista barn, och ändån ändras fortfarande ingenting. Jag tycker så synd om dig, jag vet inte hur jag ska hjälpa dig mer. Jag hatar hur vår relation är nu, jag hatar att jag inte klarar av dig. Men du kan inte ens låta dig själv innanför dina egna murar. Du kan inte låta dig själv känna att det är jobbigt, att det är sant, och att du gjort och gör fel. Jag hade kunnat förlåta, men jag kan inte "komma över" det och umgås med någon som är så vansinnigt naiv att det skadar folk i din närhet. Jag kan inte det. Ilskan och frustrationen var alltid där med dig. Jag var tvungen att bli vän med dem, dels för att jag inte blev av med dem och dels för att jag inte hade någon annan lika närma. Jag lärde mig använda det. Jag blev sjukt kreativ på grund av det. Men nu tog du det ifrån mig. Du bara tryckte och tryckte tills jag exploderade och tog ifrån mig chansen att bearbeta mina känslor när jag kände som mest, och vad som är kvar nu är gammalt, osammanhängande och inte lika starkt. Det är för svagt för att verkligen kunna dansa ut. Av allt själviskt du gjort, är detta nog det värsta. Jag vet inte vad jag ska göra med detta. Det är oklart, men ändån avslutat. Kolla på vår familj, om du ändån vågade se vad din uppfostran gjort med våra självförtroenden, och våga ta det på dig.. Du måste sluta tro att du bara kan förneka det tills det blir bra, detta kommer inte bli bra längre. 3/3 gånger har du misslyckats och du har inga chanser kvar. Din lilla tjej fick också nog tillslut. Jag var väl inte så speciell, då.  

Hur kan du påstå att du älskar oss och ändå välja att blunda. Hur vågar du påstå att du älskar mig?
Hur. Vågar. Du. Påstå. Att. Du. Älskar. Mig..

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas